Jag upptäckte Grouper för några år sedan då hon släppte skivan Dragging a dead deer up a hill och fascinerades av hennes avskalade musik. Hennes musik är svår att beskriva trots att hon använder sig av små medel, hon sjunger till kompet av en akustisk gitarr eller ett piano och det kanske inte låter speciellt intressant men i själva verket gör hon musik som låter som Kevin Shields skulle kunna göra ifall han bytte elgitarren mot en akustisk. Förra året släppte Grouper albumet The man who died at his boat och under det senaste året har hon hunnit spela in en ny skiva som jag anser vara hennes bästa hittills.
Albumet är enkelt inspelat och Liz Harris (som musikern bakom namnet Grouper heter) har beskrivit albumets inspelningsprocess: “Ruins was made in Aljezur, Portugal in 2011 on a residency set up by Galeria Zé dos Bois. I recorded everything there except the last song, which I did at mother’s house in 2004. Iʼm still surprised by what I wound up with. It was the first time Iʼd sat still for a few years; processed a lot of political anger and emotional garbage.”
Berättelsen om albumets tillkomst tycker jag förstärker musiken. Trots att jag aldrig har varit i Portugal ser jag framför mig den portugisiska stranden och pianot hon spelat på: ”Recorded pretty simply, with a portable 4-track, Sony stereo mic and an upright piano. When I wasnʼt recording songs I was hiking several miles to the beach. The path wound through the ruins of several old estates and a small village. The album is a document. A nod to that daily walk. Failed structures. Living in the remains of love. I left the songs the way they came (microwave beep from when power went out after a storm); I hope that the album bears some resemblance to the place that I was in.” Resultatet som fångades på skiva är sorglig, minimalistisk och mörk musik som i sina stunder är oändligt vacker. Musik som känns på riktigt.
